Idag tänkte jag skriva lite om min älskade gammelmormor Rut som nyss kämpat med en hjärtinfarkt på sjukhuset, men som är nu hemma igen. Gammelmormor är 86 år gammal och har så länge jag kan minnas varit en väldigt snäll och omtänksam människa. Det kan låta som avlägsen släkt när man säger mormors mamma, men vi har alltid haft en väldigt nära relation.

Jag kommer ihåg när du alltid bad mig massea hennes rygg när jag var liten och pratade om min framtid. Du sa att jag hade potential att bli något stort, helst ville du ju att jag skulle bli läkare och jag kan ju inte påstå att det är helt bortblåst för mig. Vi kunde prata om allt och du var alltid så glad och är fortfarande fast om än lite mer förvirrad.

När jag kollar på dig så tänker jag att om inte du kära gammelmormor suttit här nu, så hade ingen av oss andra gjort det heller. Du är urmodern till oss som lever just nu och fortbildar vår släkt. Du har jobbat och slitet hela ditt liv med flera olika jobb bara för att få allt att gå runt. Du är verkligen en kvinna att se upp till och jag kommer att sakna dig fruktansvärt när du inte finns hos oss längre.

Mitt smeknamn på dig ända sedan jag var liten har varit gammelsmurfen. Jag tycker att det passar så bra. Ärlig och förvirrad med en lite humoristisk touch i allt du säger och gör. Du känner knappt igen mig mer när jag kommer men det gör inget älskade du. Det gör heller inget att du tycker att jag var sötare när jag var liten eller att mina framtänder är lite större än dem andra. Bara du är du, och du har alltid haft dina roliga och ärliga kommentarer. Som en enkel tulipan, som du alltid sjunger, så ser jag dig. Så välmend och kär men det kommer inga fler innan kvällen för det finns bara en gammelsmurf och det är du.

Älskar dig!